Att vara mamma

Identitet och mamma

Att bli mamma är en av livets största och mest genomgripande övergångar i livet. Att bli mamma inbegriper inte bara själva födelsen av ett barn utan även en födelse av oss själva, som pågår parallellt med att vårt barn växer. Den här förändringen sker på djupet och utmanar våra värderingar, synen på vår egen kropp och vår plats i världen. Det är en tid av sårbarhet, eftersom vi blir öppna och mottagliga för barnets behov. Vårt fokus riktas inte längre enbart mot oss själva och vår partner utan mot barnet som ligger i vår famn. Det innebär att vår identitet växer och mognar. Även identiteten som par — själva parrelationen — förändras påtagligt.

Myten om den harmoniska mamman

I denna nya tillvaro befinner vi oss i kontrasten mellan vår egen upplevda verklighet och omvärldens idealiserade bilder av hur en mamma ska vara. Vi matas ofta med bilden av den ständigt lyckliga, harmoniska och uppoffrande mamman. Det är en farlig bild eftersom en sådan mamma existerar inte. Att eftersträva denna idealiserade bild av att vara mamma har nämligen ett högt pris: att baka bullar samtidigt som vi arbetar, plockar strumpor och leksaker i hemmet, fyller en tvättmaskin, tröstar, matar och, och, och … kan göra att vi tappar lusten och glädjen i livet. Stressen blir helt enkelt för hög och ökar långsiktigt risken för att bli utmattad. I ett sådant läge behöver vi stanna upp och känna efter vilka behov vi har för att leva ett meningsfullt och hållbart liv, så att — trots alla ansträngningar som ett familjeliv oundvikligen medför — även lust och glädje fortfarande har sin trygga plats.

Den mänskliga mamman

Vi behöver flytta fokus från idén om att vara den perfekta mamman, till att våga vara den tillräckligt goda mamman. Vår jakt på perfektion är en utmattande återvändsgränd. Våra barn behöver inte felfria föräldrar som aldrig blir arga, trötta eller gör misstag. De behöver oss så som vi är — mänskliga, närvarande och trygga – och ibland blir det fel och det gör inget. Tvärtom! I sådana situationer får vi tillfälle att reparera relationen. Vi får visa våra barn hur just vi säger förlåt. Vi får visa att det går att hantera misstag. Vi får visa att vi ibland tappar tålamodet. När vi tillåter oss själva att vi inte är perfekta, ger vi också våra barn en ovärderlig gåva: tillåtelsen att själva få vara människor som gör misstag och växer genom dem.

Att möta den egna mamman

Att bli mamma sätter också ett starkt ljus på vårt eget ursprung. Att få egna barn innebär nästan alltid att vi tvingas möta vår egen barndom och relationen till våra egna föräldrar på nytt. Vårt känslomässiga arv – de mönster, budskap och förväntningar som har förts vidare i generationer före oss – blir plötsligt synliga. Moderskapet ger oss därmed en unik möjlighet att stanna upp och sortera i vår ryggsäck. Vi får möjlighet att välja: Vilka värderingar och traditioner vill vi föra vidare till våra barn, och vilka invanda mönster vill vi ha modet att bryta? Genom att göra de valen kan vi vara mamma på ett sätt som är i samklang med våra egna värderingar istället för att blind följa samhällets idealföreställningar eller det känslomässiga arvet vi bär på.

Den isolerade mamman

Enligt antropologen Sarah B. Hrdy hade en mänsklig samlar- och jägarmamma aldrig kunnat samla tillräckligt med kalorier och samtidigt skydda och amma ett barn som är beroende av vuxna under så många år som människobarnet faktiskt är. För att vår art skulle överleva var en mamma helt beroende av andra människor – det vill säga mormödrar, mostrar, fäder, äldre syskon och andra i gruppen som hjälpte till att bära, passa och mata barnet. Vår biologi och våra psykologiska behov är fortfarande kalibrerade för detta kooperativa föräldraskap i gruppen. Men i det moderna västerländska samhället har vi isolerat mamman (och pappan) i små, fristående kärnfamiljer. När en mamma i dagens samhälle känner sig dränerad, ensam och överväldigad av moderskapet kan det vara en naturlig biologisk reaktion på att tvingas utföra en uppgift som vi aldrig förväntades klara på egen hand. Vi är beroende av att kunna känna och få känna empati för varandra.

För fördjupad läsning hänvisar jag till “Mothers and others — the evolutionary origins of mutual understanding” av Sarah Blaffer Hrdy.