Avhandling
Min avhandling ”Bortom utmattning och smärta” handlar om hur det känns på insidan att leva med utmattning och långvarig smärta – och varför rollen som kvinna och mamma gör de här tillstånden ibland extra tung.
Nedan finns de viktigaste insikterna beskrivna:
Moderskap — att ge allt tills det inte finns något kvar
Många kvinnor som drabbas av utmattning och smärta bär på ett stort ansvar för andras välmående. Som mamma sätter vi kvinnor ofta barnen och familjen i första rummet. Den här ständiga omsorgen om andra gör oss sårbara. När vi tömmer våra egna energidepåer för att rädda andras vardag, och samtidigt känner att vi inte får det stöd vi själva behöver, blir livet till slut en övermäktig börda. Det handlar alltså inte bara om en trött kropp, utan om en betungande livssituation med många krav.
Att ingå i ett meningsfullt sammanhang som bär
Att känna sig ensam i sin smärta eller sin utmattning gör att allt känns mycket tyngre. Vi är beroende av andras förståelse och stöd för att kunna må bättre – och detta är ännu viktigare när man är mamma eller vårdar andra familjemedlemmar. Vi behöver människor runt omkring oss som inte bara hjälper till med det praktiska, utan som också förstår vår livssituation på ett djupare plan — utan att döma.
Utmattning och långvarig smärta kräver en helhetssyn som sträcker sig bortom enbart medicinska symtom. För att kunna läka räcker det inte med att bara dämpa smärtan eller ge råd om sömn. Det gäller att betrakta livssituationen i sin helhet och se vilka relationer i livet som upplevs som meningsfulla och vilka relationer snarare kostar kraft och energi och i så fall varför.
Kort sagt: Vi behöver se till att vi befinner oss och söker oss till relationer som bär — istället för tär.
Hälsa och ohälsa är inte svart eller vit
Det är lätt att tänka att man antingen är ”frisk” eller ”sjuk”. Men hälsa och lidande — eller smärta — kan existera sida vid sida. Vägen framåt handlar sällan om att smärtan eller tröttheten försvinner över en natt. Istället handlar det om en process: att landa i och relatera till det som är, sörja och sedan försonas med kroppens nya gränser och sakta bygga upp en ny balans i livet.
För fördjupad läsning hänvisar jag till min avhandling:
